När skiten nådde fläkten

Jag gillar inte att skriva på datorn, däremot gillar jag att följa andra som utlämnar sig själva på diverse bloggar och internetsidor. Men nu när min gamla vapendragare Harry har gått och blivit fame(utan clame) och länkat hit via sin blogg, och en av sveriges främsta serietecknare (länk utlovas längst ner), och inte minst mest begåvade stämningsuppbyggare i tecknad form, outat mig som en fuckforfame-revolterande-tatuerad douche, måste jag skriva något här på min sovande gravvältande blogg. Jag har åkt iväg till ett hus på landet för att jobba med naturen, inte den sexuella, utan högst praktiska och friluftsfrämjande arten. Den spriten som fanns i huset när jag anlände är uthälld, utom det hembrända äppledessertvinet som jag nu sänker i skrivande stund. Det är i rehabiliteringssyfte jag bor här, förra vintern när jag kom hem från samma resa vaggade jag in både mig och min omgivning (harry, marcus och karl bland annat) i falsk spritångande trygghet. Deras vistelse i ångorna varade i två månader totalt. Min varade i nio månader och resulterade i ett akutnummer till stadsmissionens psykmottagning i högsta beredskap, en blinkande varningstext på Alkoholprofilens hemsida, en gastroskopi efter att blod visat sig ha flödat runt i otroliga mängder på ställen i mig där den inte ska vara en flitigt återkommande besökare förutom vid ständigt återkommande hemorrojder (vilket inte var fallet) i tron om att det var ett akut magsår, ett massivt reskonto som var försvunnet, en hög skulder som jag fortfarande betar av, ett gäng vänner som jag försummat och inte orkat bibehålla kontakten med, tre stora skatteskulder till den danska staten som jag inte prioriterade, ofrivilligt rödflammig hud och en arg syster som hade fått världens finaste son jag knappt träffade. Det enda överläkaren sa när han sövt mig och rotat runt tolvfingertarmen hela vägen ner via munnen med en slang som såg ut som en slak plastsnopp som jag för övrigt vaknade bredvid i vit sjukhusklänning helt groggy, var att det är nog dags att sluta dricka och springa runt som en zombie på X. Jag började följa doktorns råd efter tre månader, tog en paus på två veckor, fick ryck i mina dans-armar och åkte in till stan för att slå runt som en hamster än en gång. Allt gick bra, sprang från tidigare fiender från bar till bar och hade fuktiga pitstops och mötte fler och fler icke-fiender som anslöt sig till den redan växande spritångande skaran vi var. På debaser smakar ölen falafel så vi började dricka annat. Jag råkade vara för ärlig mot en spank-svensk tjej som såg ut som en våffla i ansiktet och fick en utskällning på spanska som bestod av ett pussel av könsord. Det var toppen, så jag somnade. Jag vaknade och gick och beställde två öl till, och somnade. Efter det gick jag hem till ett näste jag brukar bo i i Malmö, fick för mycket fågelmat i luftstrupen och somnade. Dagen efter hade jag dubbelt så många fiender som kvällen innan, plus en handfull människor som inte såg mig som en idiot innan men som gjorde det nu. Så allt detta har lett till ett Eckhart Tolle-liknande granskande av mig själv och mina vanor. Och det enda vettiga jag har kommit fram till är att detta bara är en uppladdning inför nästa nio månaders eskapader. Men kommande gång ska jag inte gå på doktorns lurendrejerier om ett blödande magsår och kosta på mig ett surt besök på gastroskopiavdelningen på Karolinska utan bara somna när det blir för högt ljud.

Den eminenta illustratören:

http://www.kimwandersson.com/

img_9601

Satanistiska majestäter

DSC00372DSC00395DSC00414DSC00434DSC00441DSC00442DSC00467DSC00470

holy cheese, cuts and spoon

ChickenBLT

Kim Fowley – The Trip

DSC00303DSC00298DSC00297DSC00304DSC00308DSC00309

Limb by Limb

DSC00248DSC00249DSC00259DSC00262DSC00264DSC00284DSC00285DSC00286DSC00287DSC00290DSC00291DSC00292DSC00294

Helvetets änglar brukade regerera

82181419_5c97c3dfachells_angels-white_dog-1life_hells_angels_054life_hells_angels_182mia_31500e